tildajakobsson

Det här känns inte riktigt lika bra som jag trodde, det är riktigt jobbigt faktiskt. Om ungefär tolv timmar kan vi inte säga att vi är en klass längre, om tolv timmar står vi där och inte vet vars vi ska ta vägen i livet.
Vi har vart med varandra nästan dag och natt i 3 år, bråkat med lärare, bråkat med varandra, hatat varandra, älskat varandra, sagt att vi inte bryr oss när den dagen kommer då vi skiljer oss åt men vi är ändå en klass i ungefär 12 timmar till.
Det jobbigaste av allt är att vi inte kommer tillbaka till skolan i höst, eller skola ska vi ju till allihopa men olika skolor i olika delar av världen. 29 sammansvetsade personer ska gå åt 29 olika håll.

Jag har sett fram emot den här dagen i många år, sen jag började skolan faktiskt. Då visste jag att jag hade 10 långa skolår framför mig som skulle kännas som en evighet men de tar slut imorgon. Jag tycker att det är så otroligt sorgligt att vi går in som en klass i kyrkan men kommer ut som helt skilda personer men samtidigt hade jag inte velat gått en dag till i den här skolan.
Jag vaknade upp med en stor klump i magen imorse och jag kan erkänna att den inte är borta en, den bara byggs på och byggs på. Och jag antar att den inte direkt kommer att vara mindre imorgon snarare tvärtom!
FAN VAD JAG HATAR DET HÄR!

I alla fall så har vi vart och fixat i ordning allt inför morgondagen ikväll, så nu sitter vi och håller tummarna för att det INTE ska bli regn.
Och själv borde jag absolut inte sitta här för jag har ju inte direkt lite att göra ikväll men jag behövde bara en lite paus från allt.. så nu ska jag nog hoppa i duschen och sen ska jag lägga mig i sängen och kolla på film och gråta.